Hästpresentation #3
Världens, kanske ambitiösaste B-ponny.
Idag får ni veta mer om mitt andra utbildnngsprojekt. Ridklubbens B-ponny Pluto!
Om det är någon som läser den här bloggen som inte känenr mig, så ska jag bara dra lite kort att jag jobbar ideellt på Bodens Ridklubb. jag är MYCKET ideell, tycker om att känna mig behövd helt enkelt. och på BRK finns det alltid plats för mig och något jag kan göra.
Att jag är så engagerad gör ju också mig involverad i mycket som händer där.
Iallafall, sommaren 2010. Vi hade en vikarierande verksamhetschef, och ponnybrist... eller brist och brist, vi behövde gärna en ponny till. Hon som var vik VC då kände nån som hade en B.ponny. Som visserligen inte ahde gjort nåt på länge, och för den delen inte spec mkt öht i sitt liv, men vi for dit och kikade. det första man såg var magen. Han var gigantiskt FET! Men han var också otroligt söt, om än lite försiktig i sin kontakt med människor.
Hur som helst så skulle vi få ha honom på prov i 3 månader innan vi bestämde oss, så vi lastade in honom och for hem igen.
Resan gick bra, men det var en ängslig liten kille som klev nerför lämmen. Väl hemma i stallet fick han bekanta sig med en box en stund, sen gjorde jag iordning honom för provridning.
Nu var han ju ovan vid och livrädd för ridhuset, han var så fet så det fanns inte en sadel på bygget som skulle passa honom, och han var allmänt tjafsig att borsta på. gick runt och knuffades.
iallafall tog vi oss ut, och efter mycket om och men togjag mig upp och red runt en stund. typ 2 m innanför spåret eftersom han var skiträdd för väggarna, och en gång bajsade han, och kastade sig för sitt eget bajs när det tog i honom. *ler* men han var söööt, och när spänningarna så småningom släppte lyssnade han bra på stopp och gå... dvs typ det enda han kunde. svänga var problem, för han ville bara vända huvudet och fortsätta gå framåt, och så fort man la på skänkeln tog han det som trav...*ler*
Jag hade fått en riktig utmaning!
de första två veckorna av Plutos sommar hos oss gick åt till 2 saker. Lära honom det grundläggande i hanteringen, dvs inte gå på folk, stå stilla etc. + att motionera bort lite fett så det gick att få på honom en sadel så att man kunde börja skolrida på riktigt!
Till en början blev det mycket markhantering och longering, sånt kunde han faktiskt.
Så hittade vi en sadel som faktiskt passade... i bomvidden och över den feta ryggen iaf. Den var 17 tum i sitsen och lite lång på en B-ponny, men det bästa som fanns att uppbringa för tillfället. Så började vi med skolridningen, och nu när jag hade en sadel att rida i kunde jag börja jobba med honom på riktigt. Det var då han kom fram, den ambitiösa lilla ponnyn som var gömt någonstans där hela tiden. han var, och är fortfarande, en mycket lyhörd ponny som så gärna vill göra rätt. Ibland vill han göra så mycket rätt att det bara blir fel till och med.
Jag och Pluto närmast kameran.
den där sommaren tillsammans gav mycket, även om det var, och fortfarande är, en lång bit kvar att gå. När de 3 månaderna hade gått köpte ridklubben honom. och han fick börja gå lektion. då märktes det tydligast hur osäker han är och hur mycket han vill göra rätt... ALLT från ryggen tolkade han som FRAMÅT eller TRAVA, han ville ogärna gå ifrån de andra hästarna etc.
Jag hade en paus från Pluto under hans första år på ridskolan, såtillvida att jag red honom ibland, men oftast gick han lektion. En rätt dålig plan, med tanke på att han blev oriden, la sig till med dumheter etc.
Iallafall så tog jag upp projektet Pluto igen i höstas med förnyad kraft, och han är stadigare nu än han var 2010, men han behöver fortfarande ridas och påminnas om vad som förväntas av honom. han är dessutom en pigg ponny, så ibland finns ett behov för honom att få rasta av sig, släppa loss lite. I skogen är han en pärla, lite osäker som täthäst, men i ledet sköter han sig bra.
I höstas gick vi även ett steg längre. Vi började med hoppningen, på allvar. under sommaren 2010 hade vi jobbat lite över travbommar, hoppat nåt kryss etc, men han var om man säger fortfarande totalt outbildad i hoppningen.
Hoppträning för Jane våren 2012
Nu under våren har vi tränat litegrann, för olika tränare, och det går bättre och bättre. första träningen gällde det att lägga honom rakt mot hinder och sen övertala honom om att hoppa. På senaste träningen red vi en LC-bana med kombination, där den största svårigheten var kombinationen, han vill gärna ta fler galoppsprång mellan hindrena än det ska vara!
men framstegen är stora, som alltid när man jobbar med en ambitiös häst så vill han verkligen vara sin ryttare till lags. Ibland får man dock vara hård och inte släppa på kraven, för jag VET att han kan, han måste bara inse det själv.
jag kommer att fortsätta att jobba med Pluto så länge det behövs. Jag har inga ambitioner varken för honom eller oss som ekipage att åka runt och tävla och sånt. Han är en jättefin kille som passar bra både till hoppning och dressyr, så länge han har rätt pilot på ryggen...
Idag får ni veta mer om mitt andra utbildnngsprojekt. Ridklubbens B-ponny Pluto!
Om det är någon som läser den här bloggen som inte känenr mig, så ska jag bara dra lite kort att jag jobbar ideellt på Bodens Ridklubb. jag är MYCKET ideell, tycker om att känna mig behövd helt enkelt. och på BRK finns det alltid plats för mig och något jag kan göra.
Att jag är så engagerad gör ju också mig involverad i mycket som händer där.
Iallafall, sommaren 2010. Vi hade en vikarierande verksamhetschef, och ponnybrist... eller brist och brist, vi behövde gärna en ponny till. Hon som var vik VC då kände nån som hade en B.ponny. Som visserligen inte ahde gjort nåt på länge, och för den delen inte spec mkt öht i sitt liv, men vi for dit och kikade. det första man såg var magen. Han var gigantiskt FET! Men han var också otroligt söt, om än lite försiktig i sin kontakt med människor.
Hur som helst så skulle vi få ha honom på prov i 3 månader innan vi bestämde oss, så vi lastade in honom och for hem igen.
Resan gick bra, men det var en ängslig liten kille som klev nerför lämmen. Väl hemma i stallet fick han bekanta sig med en box en stund, sen gjorde jag iordning honom för provridning.
Nu var han ju ovan vid och livrädd för ridhuset, han var så fet så det fanns inte en sadel på bygget som skulle passa honom, och han var allmänt tjafsig att borsta på. gick runt och knuffades.
iallafall tog vi oss ut, och efter mycket om och men togjag mig upp och red runt en stund. typ 2 m innanför spåret eftersom han var skiträdd för väggarna, och en gång bajsade han, och kastade sig för sitt eget bajs när det tog i honom. *ler* men han var söööt, och när spänningarna så småningom släppte lyssnade han bra på stopp och gå... dvs typ det enda han kunde. svänga var problem, för han ville bara vända huvudet och fortsätta gå framåt, och så fort man la på skänkeln tog han det som trav...*ler*
Jag hade fått en riktig utmaning!
de första två veckorna av Plutos sommar hos oss gick åt till 2 saker. Lära honom det grundläggande i hanteringen, dvs inte gå på folk, stå stilla etc. + att motionera bort lite fett så det gick att få på honom en sadel så att man kunde börja skolrida på riktigt!
Till en början blev det mycket markhantering och longering, sånt kunde han faktiskt.
Så hittade vi en sadel som faktiskt passade... i bomvidden och över den feta ryggen iaf. Den var 17 tum i sitsen och lite lång på en B-ponny, men det bästa som fanns att uppbringa för tillfället. Så började vi med skolridningen, och nu när jag hade en sadel att rida i kunde jag börja jobba med honom på riktigt. Det var då han kom fram, den ambitiösa lilla ponnyn som var gömt någonstans där hela tiden. han var, och är fortfarande, en mycket lyhörd ponny som så gärna vill göra rätt. Ibland vill han göra så mycket rätt att det bara blir fel till och med.
Jag och Pluto närmast kameran.
den där sommaren tillsammans gav mycket, även om det var, och fortfarande är, en lång bit kvar att gå. När de 3 månaderna hade gått köpte ridklubben honom. och han fick börja gå lektion. då märktes det tydligast hur osäker han är och hur mycket han vill göra rätt... ALLT från ryggen tolkade han som FRAMÅT eller TRAVA, han ville ogärna gå ifrån de andra hästarna etc.
Jag hade en paus från Pluto under hans första år på ridskolan, såtillvida att jag red honom ibland, men oftast gick han lektion. En rätt dålig plan, med tanke på att han blev oriden, la sig till med dumheter etc.
Iallafall så tog jag upp projektet Pluto igen i höstas med förnyad kraft, och han är stadigare nu än han var 2010, men han behöver fortfarande ridas och påminnas om vad som förväntas av honom. han är dessutom en pigg ponny, så ibland finns ett behov för honom att få rasta av sig, släppa loss lite. I skogen är han en pärla, lite osäker som täthäst, men i ledet sköter han sig bra.
I höstas gick vi även ett steg längre. Vi började med hoppningen, på allvar. under sommaren 2010 hade vi jobbat lite över travbommar, hoppat nåt kryss etc, men han var om man säger fortfarande totalt outbildad i hoppningen.
Hoppträning för Jane våren 2012
Nu under våren har vi tränat litegrann, för olika tränare, och det går bättre och bättre. första träningen gällde det att lägga honom rakt mot hinder och sen övertala honom om att hoppa. På senaste träningen red vi en LC-bana med kombination, där den största svårigheten var kombinationen, han vill gärna ta fler galoppsprång mellan hindrena än det ska vara!
men framstegen är stora, som alltid när man jobbar med en ambitiös häst så vill han verkligen vara sin ryttare till lags. Ibland får man dock vara hård och inte släppa på kraven, för jag VET att han kan, han måste bara inse det själv.
jag kommer att fortsätta att jobba med Pluto så länge det behövs. Jag har inga ambitioner varken för honom eller oss som ekipage att åka runt och tävla och sånt. Han är en jättefin kille som passar bra både till hoppning och dressyr, så länge han har rätt pilot på ryggen...
Tisdag!
Håhå jaja vilken dag... Först upp och släppa ut våra fina hästar. sen hem och somna om en stund, och såm upp och iväg igen...
bellman var på kliniken idag igen. vad vi först trodde var att han fått nåt kufiskt i ögat, och han har fått medicin men inte blivit bättre. idag har han iaf fått en grundlig genomgång coh det visade sig att det inte finns nåt skräp alls i gat... däremot verkar han ha fått världens smäll mot skallen.
resultatet blev fortsatt boxvila och nya mediciner. Hoppas nu att han kryar på sig snabbt!
jag och fina bellman för flera herrans år sen...;-P
Så ikväll har jag ridit lektion... red Basseman såklart, och han kändes fortfarande lite trött efter helgen, trots att han vilade igår.
iallafall hade vi riktigt livat på lektionen då Pessoa skenade 2 ggr... första gången kom han bakifrån, varav Bassen bara vände på sig och kikade. Andra gången kom han framifrån och brakade förbi, och B bara stod lugnt och tittade "jasså, här kommer du igen..." Skönt att han inte hetsar upp sig iaf...
Vi red ett lätt pass idag, med böjda spår, pyttelite skänkelvikning och galopparbete i båda varven som avslut. Ett lagomt pass för en trött Basseman!
Hästarna sover ute inatt pga att vi har tävlingar på klubben imorron, och basse fick för första gången komma ut i en stor hage med gräs. Vilket han inte verkade ha varit i kontakt med så mkt förr, han stod bara och glodde och fattade ingenting. Inte förrän Rabalder började springa kom han igång och röra på sig, men sen tjoade de runt, han och Rabalder.
Så kom han på den bright'a idén att han skulle smaka på staketet också... Bra ändå, för han fick ju världens stöt så nu vet han att han inte ska mucka med tråden! ;-P
Bassen och jag i galopp...;-P
Nu ikväll har vi även varit och tagit in våra hästar, och det gick bra, förutom att Cappie trashat hagledet, men det gick bra iaf...
Over and out.
bellman var på kliniken idag igen. vad vi först trodde var att han fått nåt kufiskt i ögat, och han har fått medicin men inte blivit bättre. idag har han iaf fått en grundlig genomgång coh det visade sig att det inte finns nåt skräp alls i gat... däremot verkar han ha fått världens smäll mot skallen.
resultatet blev fortsatt boxvila och nya mediciner. Hoppas nu att han kryar på sig snabbt!
jag och fina bellman för flera herrans år sen...;-P
Så ikväll har jag ridit lektion... red Basseman såklart, och han kändes fortfarande lite trött efter helgen, trots att han vilade igår.
iallafall hade vi riktigt livat på lektionen då Pessoa skenade 2 ggr... första gången kom han bakifrån, varav Bassen bara vände på sig och kikade. Andra gången kom han framifrån och brakade förbi, och B bara stod lugnt och tittade "jasså, här kommer du igen..." Skönt att han inte hetsar upp sig iaf...
Vi red ett lätt pass idag, med böjda spår, pyttelite skänkelvikning och galopparbete i båda varven som avslut. Ett lagomt pass för en trött Basseman!
Hästarna sover ute inatt pga att vi har tävlingar på klubben imorron, och basse fick för första gången komma ut i en stor hage med gräs. Vilket han inte verkade ha varit i kontakt med så mkt förr, han stod bara och glodde och fattade ingenting. Inte förrän Rabalder började springa kom han igång och röra på sig, men sen tjoade de runt, han och Rabalder.
Så kom han på den bright'a idén att han skulle smaka på staketet också... Bra ändå, för han fick ju världens stöt så nu vet han att han inte ska mucka med tråden! ;-P
Bassen och jag i galopp...;-P
Nu ikväll har vi även varit och tagit in våra hästar, och det gick bra, förutom att Cappie trashat hagledet, men det gick bra iaf...
Over and out.
Hästpresentation #2
Nästa Pålle som jag tänkte presentera för mina läsare är en häst som jag rider och sköter just nu. Basseman!
Efter att min älskade Cipó fått vandra vidare till trapalanda la jag lektionsridningen på is ett tag. Jag orkade inte rida, och jag höll mig ifrån ridklubben rätt mycket under hösten. men, jag tillhör ju den typen av människor som dels är alldeles för lojala, och dels inte kan hålla mig borta nog länge för att hitta nya vanor, så under början av vintern/runt julen hittade jag tillbaka igen. Inte med samma glädje som innan visserligen, men med samma tänk som förut. - Jag behövs!
iallafall fick jag en påringning av en av de anställda instruktörerna i början av Februari. En ny storhäst var inköpt, kunde jag se till den såhär i början?
Alltid kul med nya hästar, och jag har vanan inne och vet hur man bäst bör göra/vad man bäst bör kika på hos en ny ridskolehäst, så varför inte?
Balsas "Basse" anlände från danmark på en torsdagnatt i februari. På fredagen fick jag för första gången stifta bekantskap med honom. Det var ju full vinter ute(svinkallt dessutom) och han var sommarskodd... Så jag och hovis fick se till att han fick nya dojjor på fötterna.
Precis som alla andra hästar som kommer till klubben och som rest land och rike runt ställdes Basseman i karantän i ett av Gäststallen. Där stod han, helt själv och var lite ängslig... dessutom vet man ju aldrig vart han mellanlandat på vägen och så, och det första vi gjorde efter att skorna åkt på var att påbörja en behandling mot ringorm... Utifall att. jag tog helt sonika en sprayflaska och fyllde medlet i, sen sprutade jag in hela hästen i det... och han brydde sig ingenting! helt cool var han, efter en lång resa genom hela sverige och helt ensam i ett gäststall. En mycket fin kille!
Behandlingen tog några dagar, och under dessa dagar hann vi stifta bekantskap med varann... han var inte så komplicerad i hanteringen, älskade att bli borstad, och gärna med hårda, riviga borstar...
det som också är när hästar har åkt så pass långt är att de gärna faller ur, och samma sak var det med Basse. han såg inte mycket ut för världen, tunn och benig. helt vanligt brun också, men ändå finns det något där som iallafall talar till mitt hjärta. Om det är för att han är som han är, eller för att han var utsedd att bli mitt nya projekt vette fasen, men jag tycker om honom precis som han är, även om jag hela tiden upptäcker nya sidor hos honom.
Basseman någon dag efter att han anlänt hit till oss.
Så småningom, när han var färdigbehandlad och alt sånt var det dags att provsitta. det kan antingen gå på 2 sätt när det är en helt ny häst. antingen kan det gå hur bra som helst. - man bara sitter upp och rider. men det kan också vara så att hästen inte alls planerat att ha dig på sin rygg och man åker av fortare än man tagit sig upp. (tro mig, jag har stött på båda delarna.)
Iallafall så var det inga konstigheter att göra honom i ordning, men nog kan jag erkänna att jag ahde fjärilar i magen. Tog honom på lina en stund så han inte skulle vara för pigg... och pigg var han sannerligen inte. När jag sen satt på hans rygg för första gången kändes det hemma. ovant, eftersom det var ett tag sen jag ridit en stor häst som inte var bebis... men det kändes ändå bra. Jättebra till och med. Den där första gången red vi i skritt, trav och galopp. Inga konstigheter, bara runt runt i ridhuset. Och det kändes fortfarande JÄTTEBRA!
Nu har det gått några månader, Basseman står i en egen box i stora stallet, han går i hage med de andra hästarna, han går några lektioner varje vecka. Och han sköter sig någorlunda bra, han behöver utbildning och uppfostran, men det kommer eftersom och vi jobbar nästan varje gång jag är där. I boxen eller i sadeln, båda sakerna är lika viktiga.
vad vi upptäckt med basseman är att han är fin i psyket, hetsar inte upp sig i onödan och skyggar och håller på, men han är heller inte helt lätt... en mycket dominant herre i hagen, och försöker även vara det mot människor. testar lite gränser och går ibland lite för långt! men överlag är han trevlig, och som sagt - Allt behöver jobbas med, och man ser framstegen när man blickar tillbaka. och huvudsaken är ju att det går framåt!
jag hoppas och tror att Balsas och jag kan ha en framtid ihop, även om han faktiskt är ridskolans häst i första hand, och inköpt för att gå lektioner precis som alla andra hästar. I dagsläget rider jag honom på min lektion varje tisdag samt att han rids av mig och en annan tjej 4 dagar i veckan. Vi trivs med honom båda två, och jag hoppas och tror att han trivs med mig. Så får vi se hur allting artar sig så småningom.
Jag och Basseman när han inte varit här så länge. Utvecklingen går framåt, och jag hoppas snart kunna presentera nya bilder på oss, så ni får se hur det är NU! ;-P
Balsas kommer aldrig att bli någon ny Cipó för mig, men i mitt hjärta är det aldrig så trångt att det inte finns plats för en ny, busig kille med glimten i ögat...
Efter att min älskade Cipó fått vandra vidare till trapalanda la jag lektionsridningen på is ett tag. Jag orkade inte rida, och jag höll mig ifrån ridklubben rätt mycket under hösten. men, jag tillhör ju den typen av människor som dels är alldeles för lojala, och dels inte kan hålla mig borta nog länge för att hitta nya vanor, så under början av vintern/runt julen hittade jag tillbaka igen. Inte med samma glädje som innan visserligen, men med samma tänk som förut. - Jag behövs!
iallafall fick jag en påringning av en av de anställda instruktörerna i början av Februari. En ny storhäst var inköpt, kunde jag se till den såhär i början?
Alltid kul med nya hästar, och jag har vanan inne och vet hur man bäst bör göra/vad man bäst bör kika på hos en ny ridskolehäst, så varför inte?
Balsas "Basse" anlände från danmark på en torsdagnatt i februari. På fredagen fick jag för första gången stifta bekantskap med honom. Det var ju full vinter ute(svinkallt dessutom) och han var sommarskodd... Så jag och hovis fick se till att han fick nya dojjor på fötterna.
Precis som alla andra hästar som kommer till klubben och som rest land och rike runt ställdes Basseman i karantän i ett av Gäststallen. Där stod han, helt själv och var lite ängslig... dessutom vet man ju aldrig vart han mellanlandat på vägen och så, och det första vi gjorde efter att skorna åkt på var att påbörja en behandling mot ringorm... Utifall att. jag tog helt sonika en sprayflaska och fyllde medlet i, sen sprutade jag in hela hästen i det... och han brydde sig ingenting! helt cool var han, efter en lång resa genom hela sverige och helt ensam i ett gäststall. En mycket fin kille!
Behandlingen tog några dagar, och under dessa dagar hann vi stifta bekantskap med varann... han var inte så komplicerad i hanteringen, älskade att bli borstad, och gärna med hårda, riviga borstar...
det som också är när hästar har åkt så pass långt är att de gärna faller ur, och samma sak var det med Basse. han såg inte mycket ut för världen, tunn och benig. helt vanligt brun också, men ändå finns det något där som iallafall talar till mitt hjärta. Om det är för att han är som han är, eller för att han var utsedd att bli mitt nya projekt vette fasen, men jag tycker om honom precis som han är, även om jag hela tiden upptäcker nya sidor hos honom.
Basseman någon dag efter att han anlänt hit till oss.
Så småningom, när han var färdigbehandlad och alt sånt var det dags att provsitta. det kan antingen gå på 2 sätt när det är en helt ny häst. antingen kan det gå hur bra som helst. - man bara sitter upp och rider. men det kan också vara så att hästen inte alls planerat att ha dig på sin rygg och man åker av fortare än man tagit sig upp. (tro mig, jag har stött på båda delarna.)
Iallafall så var det inga konstigheter att göra honom i ordning, men nog kan jag erkänna att jag ahde fjärilar i magen. Tog honom på lina en stund så han inte skulle vara för pigg... och pigg var han sannerligen inte. När jag sen satt på hans rygg för första gången kändes det hemma. ovant, eftersom det var ett tag sen jag ridit en stor häst som inte var bebis... men det kändes ändå bra. Jättebra till och med. Den där första gången red vi i skritt, trav och galopp. Inga konstigheter, bara runt runt i ridhuset. Och det kändes fortfarande JÄTTEBRA!
Nu har det gått några månader, Basseman står i en egen box i stora stallet, han går i hage med de andra hästarna, han går några lektioner varje vecka. Och han sköter sig någorlunda bra, han behöver utbildning och uppfostran, men det kommer eftersom och vi jobbar nästan varje gång jag är där. I boxen eller i sadeln, båda sakerna är lika viktiga.
vad vi upptäckt med basseman är att han är fin i psyket, hetsar inte upp sig i onödan och skyggar och håller på, men han är heller inte helt lätt... en mycket dominant herre i hagen, och försöker även vara det mot människor. testar lite gränser och går ibland lite för långt! men överlag är han trevlig, och som sagt - Allt behöver jobbas med, och man ser framstegen när man blickar tillbaka. och huvudsaken är ju att det går framåt!
jag hoppas och tror att Balsas och jag kan ha en framtid ihop, även om han faktiskt är ridskolans häst i första hand, och inköpt för att gå lektioner precis som alla andra hästar. I dagsläget rider jag honom på min lektion varje tisdag samt att han rids av mig och en annan tjej 4 dagar i veckan. Vi trivs med honom båda två, och jag hoppas och tror att han trivs med mig. Så får vi se hur allting artar sig så småningom.
Jag och Basseman när han inte varit här så länge. Utvecklingen går framåt, och jag hoppas snart kunna presentera nya bilder på oss, så ni får se hur det är NU! ;-P
Balsas kommer aldrig att bli någon ny Cipó för mig, men i mitt hjärta är det aldrig så trångt att det inte finns plats för en ny, busig kille med glimten i ögat...
Att behöva ta farväl... Och att våga!
Det tog mig kraft att skriva det här inlägget. Dels för att jag berör ett ämne som är känsligt, men också för att jag vill berätta det så att den som läser det någorlunda kan förstå.
Den 25 Augusti 2011 fick jag tillfälle att ge det bästa som fanns till min för alltid lika älskade Cipó. Jag fick ge honom frihet, jag fick ge honom smärtlindring, jag fick skicka ut honom på de evigt gröna ängarna. Och samtidigt som jag dog lite inuti mig själv vann jag också frid i själen.
Finaste Cipó, 5 år gammal.
Cipó hade, och kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Visserligen grät jag av rädsla första gången jag skulle rida honom, men de tårarna torkade fort.
Han kom till ridklubben 5 år gammal, på sommaren 2006. Min kompis Linnea hade hand om och red honom den där första sommaren, och det var många grunder som skulle läggas... Han var ju riden, men bara grundriden. dressyr hade han ju fallenhet för, men hoppningen var det värre med. de första 3-5 månaderna sprang han rakt igenom hindrena, han fattade inte att han skulle över dem. men han var en mycket ambitiös häst, och han lärde sig saker fort, även om man ibland måste upprepa moment.
Iallafall tog det ovanligt länge för honom att börja gå lektion.
Han hade stått på BRK c:a 1½ år innan jag red honom den där första gången. Hoppträning med specialgruppen, och jag var RÄDD! Hade sett för många rida honom före mig, folk som var duktiga, men som inte bemästrat honom till fullo. Det gick dock bra det där första passet, och ett pass blev flera. och helt plötsligt VILLE jag rida honom, jag LÄNGTADE efter att få sitta på hans rygg. Precis som det ska vara...
För att göra en lång historia kort, så började jag rida honom regelbundet, både i hoppning och dressyr. Det gick bra, när han väl lärde sig vad hoppningen gick ut på gick han som en klocka, om än liiite väl fort ibland. Vi kom ut på lite tävlingar och så i båda diciplinerna. Och jag kom att älska det stora schabraket mer än jag någonsin kunde ana.
Hoppträning för Jane
hemmatävling i dressyr.
Finaste Cipó, 5 år gammal.
Cipó hade, och kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Visserligen grät jag av rädsla första gången jag skulle rida honom, men de tårarna torkade fort.
Han kom till ridklubben 5 år gammal, på sommaren 2006. Min kompis Linnea hade hand om och red honom den där första sommaren, och det var många grunder som skulle läggas... Han var ju riden, men bara grundriden. dressyr hade han ju fallenhet för, men hoppningen var det värre med. de första 3-5 månaderna sprang han rakt igenom hindrena, han fattade inte att han skulle över dem. men han var en mycket ambitiös häst, och han lärde sig saker fort, även om man ibland måste upprepa moment.
Iallafall tog det ovanligt länge för honom att börja gå lektion.
Han hade stått på BRK c:a 1½ år innan jag red honom den där första gången. Hoppträning med specialgruppen, och jag var RÄDD! Hade sett för många rida honom före mig, folk som var duktiga, men som inte bemästrat honom till fullo. Det gick dock bra det där första passet, och ett pass blev flera. och helt plötsligt VILLE jag rida honom, jag LÄNGTADE efter att få sitta på hans rygg. Precis som det ska vara...
För att göra en lång historia kort, så började jag rida honom regelbundet, både i hoppning och dressyr. Det gick bra, när han väl lärde sig vad hoppningen gick ut på gick han som en klocka, om än liiite väl fort ibland. Vi kom ut på lite tävlingar och så i båda diciplinerna. Och jag kom att älska det stora schabraket mer än jag någonsin kunde ana.
Hoppträning för Jane
hemmatävling i dressyr.
I takt med att hans arbetsbelastning ökade kom också hältorna. Från början var det inte så farligt, en kotled här, en hovled där... En behandling och sen poff, frisk igen. Även om han jobbade mycket så var det aldrig FÖR mkt, ur min synpunkt. han gick 5-6 dagar i veckan, omväxlande hopp/dressyr/lektion. någon liten tävling här och där. men som sagt, för en normaltålig häst var det inte för mkt.
2010 var det året då allt bara föll. sakta men säkert. under våran hade han varit halt minst 2 ggr, samma ställe, hovleden höger fram.
Och så kom skräckdagen då han fick Kolik. Som tur var, under dagtid, jag var där, jag såg att något var fel. och eftersom ATG-kliniken ligger bara 30 minuters promenad bort ringde vi först, och sen drog jag på honom träns och täcke och vi hastade iväg. Tror aldrig att den 30 minuters promenaden(som den dagen garanterat var reducerad till max 20 min) känts så lång.
Väl framme på kliniken såg han normal ut från ena sidan, men andra sidan var uppblåst som en ballong. Han fick smärtstillnade och dropp och vi var kvar där tills de stängde innan vi knatade hemåt igen.
Väl hemma igen vaktade vi honom noga, men ingenting mer skedde, tack och lov. Koliken var över.
Precis före betet den sommaren fick han en sista behandling i höger hovled, och fick sen gå ut på bete. han lajjade i hagen med sina kompisar hela den sommaren, och när höstterminen kom var han så fräsch! Pigg, livsglad och ambitiös.
Vi kom igång med lektionerna, dressyrträning varannan vecka, lättare hoppträning varannan. han var glad, jag var glad, och allt var jättetoppen.
Så efter några månader kom ännu ett bakslag. halt igen. Höger fram. Röntgenbilderna visade pålagringar runt hovben/strålben.
efter 3 behandlingar och en massa böner till Gud kom han sig ändå igen. ohalt och pigg fick han börja ridas igen lagom till jullovet. Efter jul började han gå lektion igen, men ännu mera försiktigt än förut. Måtte han hålla nu!
Tyvärr gjorde han inte det.
I april 2011 satt jag på min älskade bästa hästkompis för sista gången. I maj slutade jag helt att rida lektion. det fanns ju andra hästar på klubben, och många av dem är fina och roliga. men jag hade ingen lust. Ingen motivation. han behandlades 2 gånger. i Början av Maj 2011 och i början Juni. Ingen stor, men ändå en märkbar förbättring efter andra behandlingen. Så ut på bete och återbesök i augusti.
jag besökte min vän i hagen den sommaren, kikade på honom ur alla möjliga vinklar... ser det bättre ut? Stöder han inte lite bättre nu? Sitter skorna kvar eller har han hett av sig dem?
Redan innan återbesöket i Augusti visste jag vad domen skulle bli. Han haltade märkbarn när han bara skrittade i hagen. Tiden var ute. Han kunde inte bli frisk. Och vad värre var: Eftersom han haltade i hagen måste det innebära att varje steg han tog var förenat med smärta.
Eftersom att Cipó var "min" kille så fanns det dock inga tvivel, inte ett uns av tvekan. självklart skulle jag få följa honom till slutet.
Den 24 Augusti 2011 badade jag upp honom, pälsglansade svansen, och gjorde honom sådär extra fin som han skulle ha varit om vi skulle ut och träna eller tävla. På morgonen den 25:e tog jag en sax och klippte av honom svansen. hela svansen, inte bara en liten tofs. En tjock, vacker fläta med Cipósvans blev det.
Så lastade vi honom på transporten och åkte iväg, chefen och jag.
Vi hade fått lite lugnande till honom eftersom han hade en hel del nerver, och det gav vi honom innan vi lastade ur när vi kom fram till slutdestinationen. sen fick vi ställa in honom i en box, han fick lite godis och jag ryktade av honom en sista gång.
Så tog vi ut honom till en utvald plats, gav honom mera godis ur en hink... och så PANG!
Mitt hjärta stannade i säkert en sekund när det small från bultpistolen, och Cipo föll. jag höll fortfarande kvar i grimskaftet flera minuter. Jag var så beredd, chefen var så beredd... Cipó hade inte varit beredd, men för honom spelade det ingen roll längre. Jag var dessutom väl förberedd på den där dagen. Självklart trillade tårarna, kanske mest för att det var så definitivt. Aldrig mera se hans vackra huvud, aldrig mer pussa den mjuka, degiga mulen. Aldrig mera bara vara nära Cipó.
Den dagen och dagen efter trillade tårarna i omgångar. Just för att det sjönk in mer och mer. Min älskade, älskade häst fanns inte hos mig mera.
Nu i efterhand gråter jag inte längre. jag blir ibland rörd i hjärtat av att tänka på honom, men det händer sällan att jag gråter för att jag är ledsen över att Cipó inte finns här. Han kunde inte få finnas här mera. Ingenting är jag mer säker på än det.
När jag tänker på Cipó tänker jag på varma dagar i stallet med en ryktborste. Jag tänker på känslan att flyga över hinder på en stor och muskulös häst som inte tycker att det finns nåt roligare just då. jag tänker på min Cipó som han var när vi träffades och när vi var som bäst. Pigg, ambitiös och livsglad.
Och jag är så glad att jag fick lära känna honom, och att jag vågade vara med honom ända till det definitiva slutet.
Fly i Ro
jag vill stanna och minnas
Låta det leva ett tag
För jag vill tro
Att det ändå ska finnas
Något som lever bortom idag
(txt: Nordman)
2010 var det året då allt bara föll. sakta men säkert. under våran hade han varit halt minst 2 ggr, samma ställe, hovleden höger fram.
Och så kom skräckdagen då han fick Kolik. Som tur var, under dagtid, jag var där, jag såg att något var fel. och eftersom ATG-kliniken ligger bara 30 minuters promenad bort ringde vi först, och sen drog jag på honom träns och täcke och vi hastade iväg. Tror aldrig att den 30 minuters promenaden(som den dagen garanterat var reducerad till max 20 min) känts så lång.
Väl framme på kliniken såg han normal ut från ena sidan, men andra sidan var uppblåst som en ballong. Han fick smärtstillnade och dropp och vi var kvar där tills de stängde innan vi knatade hemåt igen.
Väl hemma igen vaktade vi honom noga, men ingenting mer skedde, tack och lov. Koliken var över.
Precis före betet den sommaren fick han en sista behandling i höger hovled, och fick sen gå ut på bete. han lajjade i hagen med sina kompisar hela den sommaren, och när höstterminen kom var han så fräsch! Pigg, livsglad och ambitiös.
Vi kom igång med lektionerna, dressyrträning varannan vecka, lättare hoppträning varannan. han var glad, jag var glad, och allt var jättetoppen.
Så efter några månader kom ännu ett bakslag. halt igen. Höger fram. Röntgenbilderna visade pålagringar runt hovben/strålben.
efter 3 behandlingar och en massa böner till Gud kom han sig ändå igen. ohalt och pigg fick han börja ridas igen lagom till jullovet. Efter jul började han gå lektion igen, men ännu mera försiktigt än förut. Måtte han hålla nu!
Tyvärr gjorde han inte det.
I april 2011 satt jag på min älskade bästa hästkompis för sista gången. I maj slutade jag helt att rida lektion. det fanns ju andra hästar på klubben, och många av dem är fina och roliga. men jag hade ingen lust. Ingen motivation. han behandlades 2 gånger. i Början av Maj 2011 och i början Juni. Ingen stor, men ändå en märkbar förbättring efter andra behandlingen. Så ut på bete och återbesök i augusti.
jag besökte min vän i hagen den sommaren, kikade på honom ur alla möjliga vinklar... ser det bättre ut? Stöder han inte lite bättre nu? Sitter skorna kvar eller har han hett av sig dem?
Redan innan återbesöket i Augusti visste jag vad domen skulle bli. Han haltade märkbarn när han bara skrittade i hagen. Tiden var ute. Han kunde inte bli frisk. Och vad värre var: Eftersom han haltade i hagen måste det innebära att varje steg han tog var förenat med smärta.
Eftersom att Cipó var "min" kille så fanns det dock inga tvivel, inte ett uns av tvekan. självklart skulle jag få följa honom till slutet.
Den 24 Augusti 2011 badade jag upp honom, pälsglansade svansen, och gjorde honom sådär extra fin som han skulle ha varit om vi skulle ut och träna eller tävla. På morgonen den 25:e tog jag en sax och klippte av honom svansen. hela svansen, inte bara en liten tofs. En tjock, vacker fläta med Cipósvans blev det.
Så lastade vi honom på transporten och åkte iväg, chefen och jag.
Vi hade fått lite lugnande till honom eftersom han hade en hel del nerver, och det gav vi honom innan vi lastade ur när vi kom fram till slutdestinationen. sen fick vi ställa in honom i en box, han fick lite godis och jag ryktade av honom en sista gång.
Så tog vi ut honom till en utvald plats, gav honom mera godis ur en hink... och så PANG!
Mitt hjärta stannade i säkert en sekund när det small från bultpistolen, och Cipo föll. jag höll fortfarande kvar i grimskaftet flera minuter. Jag var så beredd, chefen var så beredd... Cipó hade inte varit beredd, men för honom spelade det ingen roll längre. Jag var dessutom väl förberedd på den där dagen. Självklart trillade tårarna, kanske mest för att det var så definitivt. Aldrig mera se hans vackra huvud, aldrig mer pussa den mjuka, degiga mulen. Aldrig mera bara vara nära Cipó.
Den dagen och dagen efter trillade tårarna i omgångar. Just för att det sjönk in mer och mer. Min älskade, älskade häst fanns inte hos mig mera.
Nu i efterhand gråter jag inte längre. jag blir ibland rörd i hjärtat av att tänka på honom, men det händer sällan att jag gråter för att jag är ledsen över att Cipó inte finns här. Han kunde inte få finnas här mera. Ingenting är jag mer säker på än det.
När jag tänker på Cipó tänker jag på varma dagar i stallet med en ryktborste. Jag tänker på känslan att flyga över hinder på en stor och muskulös häst som inte tycker att det finns nåt roligare just då. jag tänker på min Cipó som han var när vi träffades och när vi var som bäst. Pigg, ambitiös och livsglad.
Och jag är så glad att jag fick lära känna honom, och att jag vågade vara med honom ända till det definitiva slutet.
Fly i Ro
jag vill stanna och minnas
Låta det leva ett tag
För jag vill tro
Att det ändå ska finnas
Något som lever bortom idag
(txt: Nordman)
Veterinärbesök!
Dagens vetbesök gick snabbt och smärtfritt... Men inte med det resultat jag hade önskat tyvärr... Hältan är inte borta till 100%, men som tur är startar ju betesperioden nu i dagarna, så damen får sommaren på sig att själv läka ihop.
I övrigt har vi en annan liten herre på ridklubben som det inte står så bra till med. Bellman har nåt fel i sitt öga, var till vet i onsdags och fick medicin... som inte har hjälpt, så imorron är han åter kallad till kliniken för utredning. Håller tummarna att det går toppen toppen toppen...
Världens finaste Lina! <3
I övrigt har vi en annan liten herre på ridklubben som det inte står så bra till med. Bellman har nåt fel i sitt öga, var till vet i onsdags och fick medicin... som inte har hjälpt, så imorron är han åter kallad till kliniken för utredning. Håller tummarna att det går toppen toppen toppen...
Världens finaste Lina! <3
