.

Den 25 Augusti 2011 fick jag tillfälle att ge det bästa som fanns till min för alltid lika älskade Cipó. Jag fick ge honom frihet, jag fick ge honom smärtlindring, jag fick skicka ut honom på de evigt gröna ängarna. Och samtidigt som jag dog lite inuti mig själv vann jag också frid i själen.


Finaste Cipó, 5 år gammal.

Cipó hade, och kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Visserligen grät jag av rädsla första gången jag skulle rida honom, men de tårarna torkade fort.

Han kom till ridklubben 5 år gammal, på sommaren 2006. Min kompis Linnea hade hand om och red honom den där första sommaren, och det var många grunder som skulle läggas... Han var ju riden, men bara grundriden. dressyr hade han ju fallenhet för, men hoppningen var det värre med. de första 3-5 månaderna sprang han rakt igenom hindrena, han fattade inte att han skulle över dem. men han var en mycket ambitiös häst, och han lärde sig saker fort, även om man ibland måste upprepa moment.
Iallafall tog det ovanligt länge för honom att börja gå lektion. 

Han hade stått på BRK c:a 1½ år innan jag red honom den där första gången. Hoppträning med specialgruppen, och jag var RÄDD! Hade sett för många rida honom före mig, folk som var duktiga, men som inte bemästrat honom till fullo. Det gick dock bra det där första passet, och ett pass blev flera. och helt plötsligt VILLE jag rida honom, jag LÄNGTADE efter att få sitta på hans rygg. Precis som det ska vara...

För att göra en lång historia kort, så började jag rida honom regelbundet, både i hoppning och dressyr. Det gick bra, när han väl lärde sig vad hoppningen gick ut på gick han som en klocka, om än liiite väl fort ibland. Vi kom ut på lite tävlingar och så i båda diciplinerna. Och jag kom att älska det stora schabraket mer än jag någonsin kunde ana.


Hoppträning för Jane


hemmatävling i dressyr.

I takt med att hans arbetsbelastning ökade kom också hältorna. Från början var det inte så farligt, en kotled här, en hovled där... En behandling och sen poff, frisk igen. Även om han jobbade mycket så var det aldrig FÖR mkt, ur min synpunkt. han gick 5-6 dagar i veckan, omväxlande hopp/dressyr/lektion. någon liten tävling här och där. men som sagt, för en normaltålig häst var det inte för mkt.

2010 var det året då allt bara föll. sakta men säkert. under våran hade han varit halt minst 2 ggr, samma ställe, hovleden höger fram.
Och så kom skräckdagen då han fick Kolik. Som tur var, under dagtid, jag var där, jag såg att något var fel. och eftersom ATG-kliniken ligger bara 30 minuters promenad bort ringde vi först, och sen drog jag på honom träns och täcke och vi hastade iväg. Tror aldrig att den 30 minuters promenaden(som den dagen garanterat var reducerad till max 20 min) känts så lång.
Väl framme på kliniken såg han normal ut från ena sidan, men andra sidan var uppblåst som en ballong. Han fick smärtstillnade och dropp och vi var kvar där tills de stängde innan vi knatade hemåt igen.
Väl hemma igen vaktade vi honom noga, men ingenting mer skedde, tack och lov. Koliken var över.

Precis före betet den sommaren fick han en sista behandling i höger hovled, och fick sen gå ut på bete. han lajjade i hagen med sina kompisar hela den sommaren, och när höstterminen kom var han så fräsch! Pigg, livsglad och ambitiös.
Vi kom igång med lektionerna, dressyrträning varannan vecka, lättare hoppträning varannan. han var glad, jag var glad, och allt var jättetoppen.

Så efter några månader kom ännu ett bakslag. halt igen. Höger fram. Röntgenbilderna visade pålagringar runt hovben/strålben. 
efter 3 behandlingar och en massa böner till Gud kom han sig ändå igen. ohalt och pigg fick han börja ridas igen lagom till jullovet. Efter jul började han gå lektion igen, men ännu mera försiktigt än förut. Måtte han hålla nu!

Tyvärr gjorde han inte det.

I april 2011 satt jag på min älskade bästa hästkompis för sista gången. I maj slutade jag helt att rida lektion. det fanns ju andra hästar på klubben, och många av dem är fina och roliga. men jag hade ingen lust. Ingen motivation. han behandlades 2 gånger. i Början av Maj 2011 och i början Juni. Ingen stor, men ändå en märkbar förbättring efter andra behandlingen. Så ut på bete och återbesök i augusti.
jag besökte min vän i hagen den sommaren, kikade på honom ur alla möjliga vinklar... ser det bättre ut? Stöder han inte lite bättre nu? Sitter skorna kvar eller har han hett av sig dem?

Redan innan återbesöket i Augusti visste jag vad domen skulle bli. Han haltade märkbarn när han bara skrittade i hagen. Tiden var ute. Han kunde inte bli frisk. Och vad värre var: Eftersom han haltade i hagen måste det innebära att varje steg han tog var förenat med smärta. 

Eftersom att Cipó var "min" kille så fanns det dock inga tvivel, inte ett uns av tvekan. självklart skulle jag få följa honom till slutet.
Den 24 Augusti 2011 badade jag upp honom, pälsglansade svansen, och gjorde honom sådär extra fin som han skulle ha varit om vi skulle ut och träna eller tävla. På morgonen den 25:e tog jag en sax och klippte av honom svansen. hela svansen, inte bara en liten tofs.  En tjock, vacker fläta med Cipósvans blev det.
Så lastade vi honom på transporten och åkte iväg, chefen och jag.

Vi hade fått lite lugnande till honom eftersom han hade en hel del nerver, och det gav vi honom innan vi lastade ur när vi kom fram till slutdestinationen. sen fick vi ställa in honom i en box, han fick lite godis och jag ryktade av honom en sista gång.
Så tog vi ut honom till en utvald plats, gav honom mera godis ur en hink... och så PANG!

Mitt hjärta stannade i säkert en sekund när det small från bultpistolen, och Cipo föll. jag höll fortfarande kvar i grimskaftet flera minuter. Jag var så beredd, chefen var så beredd... Cipó hade inte varit beredd, men för honom spelade det ingen roll längre. Jag var dessutom väl förberedd på den där dagen. Självklart trillade tårarna, kanske mest för att det var så definitivt. Aldrig mera se hans vackra huvud, aldrig mer pussa den mjuka, degiga mulen. Aldrig mera bara vara nära Cipó.
Den dagen och dagen efter trillade tårarna i omgångar. Just för att det sjönk in mer och mer. Min älskade, älskade häst fanns inte hos mig mera.

Nu i efterhand gråter jag inte längre. jag blir ibland rörd i hjärtat av att tänka på honom, men det händer sällan att jag gråter för att jag är ledsen över att Cipó inte finns här. Han kunde inte få finnas här mera. Ingenting är jag mer säker på än det. 
När jag tänker på Cipó tänker jag på varma dagar i stallet med en ryktborste. Jag tänker på känslan att flyga över hinder på en stor och muskulös häst som inte tycker att det finns nåt roligare just då. jag tänker på min Cipó som han var när vi träffades och när vi var som bäst. Pigg, ambitiös och livsglad.

Och jag är så glad att jag fick lära känna honom, och att jag vågade vara med honom ända till det definitiva slutet.